I byn Röstorp finns en välbevarad bebyggelse och i närheten av fågeltornet finns en gammal linbastu som har restaurerats och fått nytt tegeltak. En linbastu användes förr i tiden för linberedning. I bastuanläggningen torkade linet under hösten då solen inte längre är tillräcklig för att linet skall kunna torka utomhus. I Sydsverige är dessa bastur huvudsakligen avsedda för torkning av lin, i övriga Sverige används de vanligen även för torkning av malt, tvätt, bad och ibland även för rökning av kött. Du hittar linbastun längs den vita vandringsleden.

Restaureringsprojekt

Vid Målsjön finns gamla byggnader värda att bevaras. Vid Målsjöns strandäng finns den gamla ängsladan som byggdes 1834, den är av typen brädlada och är för tillfällig förvaring av hö eller sjöslåtter. I byn finns också en välbevarad linbastu som användes förr i tiden för linberedning och i bastuanläggningen torkades linet för att kunna användas till fint garn.

Både ängsladan och linbastun har restaurerats och fick under 2018 nya tegeltak genom finansiering från Europeiska jordbruksfonden för landskapsutveckling.

Linberedning

Linberedningen är en omständlig procedur. Plantorna rycks vid skörden upp med rötterna. Sedan frökapslarna repats av, rötas linstjälkarna, för att de vedartade delarna lättare ska kunna skiljas från de spinnbara fibrerna i stjälkarna.

Två metoder för rötning har förekommit, vattenrötning – främst i norra Sverige, samt landrötning – under påverkan av dagg och luftfuktighet. På höstkanten skulle linet brytas, skäktas och häcklas efter rötningen på marken. I bastun, eller över en öppen eldgrops värmande glödbädd skulle det rötade linet värmas upp, och läggas över brytbänkarna för den första ”bråkningen” (man frilade spinnfibrerna).

På många håll i vårt land torkade man sitt lin i ett speciellt torkhus, en sk ”linbastu”. I Skåne byggdes bastun i sten, medan den i andra landskap oftast knuttimrades. Byggnaden är i regel avlång, med ingång från ena gaveln, genom ett litet förrum kommer man in i själva bastun. Det är lågt till tak, och mitt på jordgolvet är en eldstad uppmurad i gråsten. Skorsten saknas, och röken går istället ut genom små fyrkantiga hål i väggarna. Längs båda långsidorna finns i midjehöjd de lavar, där halmen lades till tork.

Bråkningen (brytningen) utfördes med en stor träkniv, med två parallella blad, som pressades mot linknippet. Återstående vedartade delar skavdes av med en träkniv, detta kallades skäktning. Skäktkniv och skäktstol var ofta fästmansgåvor, och därför ornerade med ristade eller målade hjärtan, blommor mm. Vid häcklingen kammas linet genom upprättstående taggar i mitten på linhäcklan. Det kortare linet, blånorna, skiljdes från de långa tågorna, av vilka det finaste garnet spanns.